I en serie artiklar har Bohusläningen nyligen målat upp en nattsvart bild av Ljungskile folkhögskola. I och med att den getts så stort utrymme, väckt så många frågor och innehåller så många sakfel, vill vi – personal på skolan – ge vår bild.
I den första artikeln beskrivs folkhögskolan som en religiös sekt. Vi vågar påstå att de flesta som går eller har gått på folkhögskolan studsar till vid den beskrivningen. För att korrigera några uppenbara sakfel:
• Skolan har inte några schemalagda eller obligatoriska andakter och bönestunder
• Skolan har aldrig haft något samarbete med Hällebergsförsamlingen eller någon annan frikyrkoförsamling
• De lunchandakter (Stilla stund) som periodvis har arrangerats i samarbete med Svenska Kyrkan har varit helt frivilliga, och vissa av dem har inte ens haft ett religiöst innehåll
• De enda obligatoriska skolgemensamma samlingar vi har är en halvtimme i Grundtvigsalen varannan måndag förmiddag för information och kulturinslag, dock aldrig med något religiöst innehåll.
Det är anmärkningsvärt att det i de två första artiklarna slås fast att obligatoriska andakter har förekommit, trots att både folkhögskolans rektor och företrädare för Hällebergsförsamlingen redan i den första artikeln dementerar detta.
Ljungskile folkhögskola vilar på, som det heter, kristen ekumenisk grund. Det innebär en strävan efter att samtala, samarbeta och att söka enhet mellan olika trosriktningar. Den kristna profilen visar sig idag dock mest som en allmän humanism där det ska vara högt i tak och där olika synsätt kan mötas med respekt och tolerans. När folkhögskolan grundades 1923 utgjorde den en motpol till en strängt konservativ kyrka i Bohuslän, och på den vägen har vi fortsatt. Idag har många av skolans deltagare (och personal) ingen eller annan tro än den kristna. Det är nog snarare så att en del deltagare tycker att vår kristna profil är för svag.
Så långt den påstådda sekterismen. Nu till pedagogiken.
En tidigare lärare riktar i den tredje och sista delen allvarlig kritik mot hur Ljungskile folkhögskola sätter studieomdömen för deltagare på allmän kurs (vilket innebär gymnasienivå). Rubriken lyder: ”Man kunde lika gärna kasta tärning om betygen” (citat av läraren).
Redan där visar reportern och/eller läraren att de inte vet vad de talar om. Folkhögskolan sätter nämligen inga betyg, och det är bland annat det som gör folkhögskolan speciell. Deltagarna läser olika ämnen (matematik, svenska, historia etc) och får sina behörigheter (godkänns) i dessa, i enlighet med de kunskapskrav som gäller för gymnasieskolan. Lärarna följer upp varje deltagare och informerar löpande om hur de ligger till och vad de behöver jobba på, men inte i relation till någon betygssiffra.
Utöver behörigheterna sätts ett studieomdöme på en fyrgradig skala som visar deltagarens förmåga till vidare studier. Det är viktigt att deltagarna får rätt studieomdöme, så att de kommer in på utbildningar som de klarar av att slutföra.
Till skillnad från hur processen beskrivs i Bohusläningen – som ett hasardspel – så är detta ett grannlaga arbete där alla lärare som deltagaren har haft under året deltar. Under denna studieomdömeskonferens, som äger rum i juni efter läsårets slut, jämkar man samman lärarnas intryck och kommer fram till ett studieomdöme för var och en av deltagarna. Det går alltså inte att jämföra studieomdömet med gymnasieskolans betygsättning. Det är inte heller en form som Ljungskile folkhögskola hittat på, utan följer en mall som alla Sveriges 155 folkhögskolor måste använda sig av.
Den andra delen i artikelserien är svårare att bemöta, eftersom den tar upp en deltagares berättelse. Alla har rätt till sin egen upplevelse, och vi kan inte diskutera enskilda individers omständigheter offentligt. Men kritiken är skoningslös och måste kommenteras.
• Favoriserar vi duktiga deltagare? Nej, självklart inte. Tvärtom gör vi vårt yttersta för att möta varje deltagare där just den befinner sig. Hur väl vi lyckas kan bara deltagarna själva svara på – vilket nuvarande och tidigare deltagare också gör nu i och med Bohusläningens artiklar. Många hör av sig och uttrycker både förvåning och stöd.
• Diskriminerar vi deltagare med stödbehov? Nej, inte det heller. Tvärtom arbetar vi hårt för att hitta former och insatser som fungerar för var och en. Vi har ett studerandeteam med specialpedagogisk kompetens och en studieverkstad för extra stöd efter lektionstid. Dessutom har klasslärarna tid avsatt i sin tjänst för att kunna ge extra stöd när det behövs. Ingenting av detta är sådant som regelverket kräver, utan är något som Ljungskile folkhögskola har utvecklat på eget initiativ med stöd av Specialpedagogiska skolmyndigheten – för deltagarnas bästa.
I artikeln citeras ett antal positiva recensioner av tidigare deltagare på sajten Studentum.se, vilket väl ska ge artikeln en viss balans. Men vi hade gärna sett att Bohusläningens reporter hade bemödat sig med att träffa våra deltagare på plats här och nu. Man kan tycka att det skulle vara en rimlig ambition om man verkligen ville granska vår verksamhet.
Rubriksättningen på denna del är också intressant. ”Massiv kritik” låter som att den omfattar något fler än tre (3) personer.
Vår folkhögskola är inte perfekt. Vi kämpar med utmaningar kopplade till en allt mer utbredd psykisk ohälsa hos unga människor, att många elever lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg och – inte minst – en ekonomisk verklighet där statsbidragen under många år har urholkats av inflationen.
Och ändå kämpar vi på, därför att vi ser att folkhögskolan gör gott, att den frihet som vår pedagogik erbjuder innebär en andra, tredje eller fjärde chans för många av våra deltagare. Här träffas människor med olika bakgrund och olika erfarenheter, i olika åldrar; lär sig av varandra, hittar nya spår i livet och inte sällan träffar sin livskamrat. Här växer de – och det gör även vi.
När vi då läser Bohusläningens artiklar blir vi både ledsna och arga. Är detta verkligen vad ni ser när ni ”granskar” vår verksamhet – utan att ha varit på plats i klassrummen? Vi häpnar över det extremt grunda grävandet i er journalistik, den magra uppställningen av källor som återanvänds i alla tre delar, och inte minst den insinuanta ton som går som en röd tråd genom texterna.
Nej, vi hade faktiskt förväntat oss något annat av Bohusläningens granskning.
Ljungskile 29 september 2022
Ellen Ahinko Andersson, lärare på Journalistlinjen
Åke Arvidsson, lärare på Lärarassistentutbildningen
Janne Axelsson, lärare och projektledare
Anna Bernhardtz, lärarassistent
Christer Brodén, lärare på Musiklinjen
Elisabeth Cederblad, lärare på Journalistlinjen
Karin Engström, lärare på Allmän kurs,Vård och omsorg
Annika Falk, samordnare för Studerandeteamet
Susanne Fjällemark, lärare på Omställning för ett hållbart liv
Hans Grundberg, lärare på Musiklinjen
Jarle Hildonen, lärare på Lärarassistentutbildningen
Jan Johansson, lärare på Allmän kurs,Livs
Stefan Johansson, lärare på Journalistlinjen
Olle Jörsved, lärare på Allmän kurs, Naturvetenskapligt basår
Annika Karlsson, receptionschef
Kicki Karlsson, lärare på Allmän kurs, Naturvetenskapligt basår
Maria Landén, lärare i engelska och fd kurator
Malin Lawson, lärare på Allmän kurs, Livs
Lars Lindstein, lärare på Allmän kurs, Naturvetenskapligt basår
Sanna Lund Fahlén, lärare på Allmän kurs
Jennie Majberger Wiedel, lärare på Lärarassistentutbildningen
Radka Pekarova, lärare på Allmän kurs, Global
Katarina Petersén Nielsen, lärare på Lärarassistentutbildningen
Hasse Petersson, biträdande rektor
Anki Ramnelid, biblioteksansvarig
Tuali Rogberg, stödpedagog och aktivitetssamordnare
Gudrun Romeborn, lärare
Ingalill Rydén, specialpedagogisk vägledare
Fia Saarinen, internatansvarig
Kirsti V. Schakonat, lärare på Allmän kurs, Global
Caroline Shams Hakimi, lärare på Allmän kurs, Naturvetenskapligt basår
Pelle Tärnström, lärare på Yrkesförberedande kurs, YFK
Suzanne Wiklund Nyman, lärare på Allmän kurs, Vård och omsorg
